Arne for president...

Den här texten skickade jag in till Dagens Arbete som svar på en anti-Arne-insändare någon labil fjolla skickat in.

Jag vill bara berömma er tidning för att ni erkänner när ni har begått
misstag och är beredda att ändra er i sådana lägen. Det läge jag
tänker på är när någon obetänksamt lovade att Arne Anka aldrig mer
skulle dyka upp i DA. Vissa, känsliga personer, kulturvandaler, tog
det som ett löfte som ni måste stå vid.

Nu ser jag till min glädje att kärntruppen i sveriges dåliga samvete,
vår plågsamme sanningsägare, Arne Anka, återkommit i nytecknad skepnad
och att han fortfarande äger kraften att uppröra. Låt honom aldrig mer
försvinna, jag, och många med mig, behöver vår Arne Anka för att orka
gå till jobbet.

Jag vill passa på att utdela en titel, månadens gnällspik, till VH
som verkar tro att hon har måttstocken för vad som är
olämpligt och hädiskt. Hon citerade visserligen en sinnesförvirrad
DA-medarbetare, men jag utgår ifrån att hon tog dessa formuleringar
till sitt hjärta som om de vore gulliga kattungar. Jag vågar påstå att
i synen på Arne Anka, så tillhör hon inte majoriteten av DA's läsare.

Jag gör detta utspel för att det i vanliga fall är så att de som är
nöjda inte skriver in till tidningen för att medela det. På så sätt
kan en minoritet gnälla bort något som det stora flertalet inte vill
vara utan. Är det fler där ute som vill uppmuntra DA till att behålla
Arne så skriv för guds skull in och visa det.

Arne Anka var den bidragande orsaken till att jag som tonåring
öppnade dåvarande Metallarbetaren för läsning. Jag tror att Arne kan
göra samma sak för DA, när det gäller att locka ungdomar. Som bonus
kan nämnas att jag därtill som vuxen förstår satir och även producerar
en hel del själv av den varan.

Den publicerades med vissa delar bortklippta. Personangreppet och nervärderingen av deras korkade medarbetare som lovat att Arne "Husgud" Anka aldrig skulle komma i tidningen mer.