Den där dagen som man vet kommer... men helst inte tänker på

Då hade dagen altså kommit. Dagen då min farmor skulle somna in, 93 år gammal visserligen. Jag minns den dagen då hon just fyllt 89 och jag besökte henne på vårdhemmet där hon blivit inlagd en vecka tidigare för att hon börjat bli senildement. Hon sa till mig:
"Jag tycker att det räcker med 89 år, jag har levt mitt liv. Att sluta så här, och glömma till och med mina barn är inget liv."

I det tillstånd som hon var då så visste hon vad som höll på att hända med henne och det var fruktansvärt att ens försöka tänka sig in i hennes situation. Resten av besöket pratade vi mest om hennes barndom och hon berättade ingående om den första gången hon mjölkade en ko. Året efter så var hon helt i sin egna värld när vi besökte henne.

Jag kan inte minnas att jag någonsin hört min farmor svära. Hon hade sina uttryck dock, såsom:
"Hunsans gubbar", vad nu det betydde. Däremot kommer jag alltid att minnas de tidiga mornarna hemma hos farmor när alla sov utom farmor, jag och något av mina syskon. Jag kommer alltid att minnas att vi fick kaffekoppar som vi doppade bullar i tills skeden kunde stå själv. Och så ska jag inte glömma sagorna om älvorna som sov i blåklockor på dagen och dansade som dimma på det öländska alvaret på natten. Det finns mer som inte får plats här.

Ragnhild, du gav oss, dina nio barnbarn, många minnen som vi aldrig kommer att glömma oavsett hur gamla och dementa vi skulle bli.