En god vän som stått mig bi i många kriser har just gått hädan. Det svåraste med det är att det var jag som tog livet av honom. Ett glömskt ögonblick var allt som krävdes, sedan var det över.
Jag kokte kaffe och gick till datorn för att kolla lite e-post och dylikt. Som vanligt gick jag lite för djupt in i datorvärlden och glömde snart min vän som stog på plattan.
Plötsligt vaknade jag till av att det lät som att det kokte över i köket. Jag rusade ut och såg med en gång att jag kommit för sent. På en glödande platta stog min vän i en liten pöl av flytande aluminium. Värmen hade spridit sig uppåt till den övre kannan så att kaffet kokt över, och rann över hela spisen, och fungerat som kylning åt en klump aluminium som runnit ut på emaljen.
Efter att jag vidtagit vissa åtgärder för att förhindra att läget förvärrades så tog jag ett foto av min vän. Espressokannan, jag kommer alltid att minnas dig. Lika väl som om du varit en grön thermos.
