Som ur ett djupt hål

Jag.... ständigt detta jag. För två år sedan hände saker. Saker som förändrade mitt liv. Som ändrade riktning på det. Förändringar som ledde till nya komplikationer. Relationer är svårt. Allt bara tärde på mig. Jag blev stum inombords. Lycka var en knepig och svårgripbar känsla som höll sig utom räckhåll. Efter ett år var mycket förändrat. Jag började känna glädje och kärlek igen.

Träffade en flicka. Skaffade katt. Fick tröst i mörkret. Men gamla demoner hade grävt ner sig djupt i skyttegravarna. Andra besvär dök upp i form av misslyckanden som bara verkade vilja stapla sig på varandra och trycka ner mig igen. Men jag kunde kämpa vidare.

För ett par månader sedan flyttade vi ihop. katterna, flickvännen och jag. Ljuset har kommit in i mitt liv. Misslyckanden misslyckas med att trycka ner mig. Sådana saker händer. Den senaste veckan kom min kreativa motor igång lite mer på allvar igen. Den har varit död sedan två år. Nu börjar den varva upp igen.

Ikväll blev jag på något konstigt sätt fylld av frid och en demon lämnade mig.

Jag har länge känt lyckan nu. Ikväll infann sig även en frid. Det känns som om jag kommit upp ur ett djupt mörkt hål och jag bländas av ljuset.

Min flickvän är inte hemma. Jag tänker på henne och ögonen tåras. Glädje, lycka och en gnutta hälsosam sorg över att hon inte verkar inse. Hur vacker hon är. Hur bra hon får mig att må.

Men jag oroar mig för en sak nu när det verkar som en lång depression släppt greppet. Jag? Bipolär?