Marknadsgig...

Att framträda på en scen som är 1.5 meter upp, 4 meter från närmsta publik och med en strid ström som passerar framför scenen är tufft. Men det är scentid och den den nästan totala känslan av att bomba för att man inte hör publiken härdar en. Vi gick upp på scen, jag först och gjorde mitt bästa för att kratta manegen, men med tidsramen kunde inte mycket göras utan jag fick ropa in Tito. Han körde på modigt och gjorde bra ifrån sig. Med det ljumma mottagande man får av pensionärer och folk som enbart passerar så kan man tappa modet och få problem med att leverera sitt material.

Tito glömde att säga sitt namn innan han kallade upp Sussie och gick av scenen. Sussie har dock väldigt mycket sinnesnärvaro och är känslomässigt stabil. Innan hon påbörjade sitt gig så bad hon om en stor applåd till Tito Salazar. Även Sussie levererade trots det svåra läget.

Många komiker vägrar framträda under omständigheter som de på en marknadsscen. Många av av dessa komiker har dock fler scener att välja på. Komiker som vill få scentid och inte bor i storstäderna måste verkligen ta vad de får och i slutändan har det förhoppningsvis effekten att de blir mer hårdhudade som komiker.

Själv gick jag upp och gav allt. Med så mycket inlevelse jag bara kunde leverera så körde jag mot slutet av mitt set en rutin om att korsfästa barn. Inför en publik med barnfamiljer och medelålders i dominans. Med detta vill jag säga att jag tror på mitt material och att jag inte skäms för det. Det finns en skola inom ståupp som anser att man ska anpassa sig efter publiken. Totalt underkasta sig dem. Jag följer den andra skolan där man följer sin vision och försöker få med sig publiken med in i den. Jag är öht inte ståuppkomiker enligt den förra skolans förespråkare.

Låt oss konstatera att båda skolorna måste få finnas. Jag är imponerad av deras förmåga att ha ett stort urval av material som de många gånger kan plocka fram från bakhuvudet efter en liten undersökning av publiken.